Ursprung
Potatis har inte varit känt i Europa i mer än ca 500 år men man uppskattar att indianer runt Titicacasjön i Sydamerika började odla knölarna redan för 10 000 år sedan. Man
har hittat rester av odlad potatis som är 7 000 år gamla.
En av de huvudsakliga anledningarna att indianerna började odla potatis var att den kan växa på så hög höjd som 4 500
möver havet. Detta gjorde att grödan blev mycket viktig för indianerna som levde sitt liv högt uppe i Anderna.
Från början odlades sju olika arter av potatis men de korsades lätt med varandra
och med olika vildarter så en naturlig växtförädling inleddes omgående. Potatisen vi känner till i Europa är en tetraploid art som framkommit genom korsning av två diploida arter från Sydamerika, varav en ännu
odlas idag.
Potatisen namngavs efter utseende eller funktion t ex ”katthuvud” eller ”potatis mot feber”. Över 1 000 namn finns registrerade i Anderna men troligtvis hade sorterna olika namn
i olika regioner. Idag odlas över 400 olika sorter i Sydamerika och ca 5 000 sorter i hela världen.
Till Europa
Potatisen kom först till Europa på 1500-talet med de spanska conquistadorerna.
De upptäckte att de höll sig friska till sjöss och slapp skörbjugg om de åt knölarna. Trots detta spred sig potatisen länge enbart som en kuriositet bland Europas botanister och kungligheter mest för sina vackra blommors
skull.
Det dröjde ända in på 1700-talet innan potatisen började erövra Europa ordentligt och då var det på grund av svält. Statsöverhuvuden, med hjälp av botanister, insåg
att potatisen skulle underlätta mycket vid de hungersnöder som ofta uppstod vid den tiden eftersom den var mer avkastningssäker än spannmål. Det var dock inte lätt att övertala bönder att odla och äta vad de ansåg
var svinföda.
I Tyskland delade man ut gratis utsäde men ändå krävdes det hot om att skära öron och näsa av bönder som inte odlade potatis för att grödan till sist skulle
accepteras. I Frankrike använde man sig av list, man satte ut vakter kring de kungliga odlingarna och varnade för allvarliga straff om utsädet stals. Naturligtvis blev mycket stulet och på så sätt hade man fått ut grödan
till befolkningen.
Det tog längre tid innan potatisen blev accepterad i Sverige. Det skedde gradvis med början på 1720-talet då Jonas Alströmer började propagera för potatisens höga
värde som livsmedel. Det stora genombrottet kom dock först när man förbjöd hembränning av sprit på vete, folk blev då tvingade att göra sitt brännvin på potatis och när förbudet släppte
hade potatisen fått ett fast grepp även om Sverige.
Krig, hungersnöd, hot och list hjälpte till att sprida potatisen i Europa och ca 200 år efter att den först kommit hit var den tillräckligt
anpassad till vårt klimat för att ge goda skördar.
Irländska potatissvälten
Ett av de länder där potatisen fick ett starkt fäste ganska tidigt var Irland. Befolkningen var
fattig och potatisen trivdes utmärkt i den torvrika jorden. I början av 1800-talet hade potatisen i stort sett konkurrerat ut den tidigare basfödan på ön, ost och bröd. Den näringsrika grödan gjorde att befolkningen
på Irland ökade kraftigt och på 1840-talet var landet med sina 8 miljoner invånare det folktätaste i Europa. Den genomsnittlige irländaren åt ett ton potatis per år.
Det var den explosionsartade
folkökningen och beroendet av i stort sett en enda gröda som gjorde situationen så allvarlig när katastrofen slog till. 1845 började en mystisk sjukdom härja bland odlingarna. Sjukdomen var brunröta som gjorde att blasten
och knölarna ruttnade bort innan man ens hann skörda.
Staten delade ut gratis soppa för att hjälpa folket men ändå dog det på Irland 1,5 miljoner människor under slutet av 1840-talet
och nästan 1 miljon emigrerade.
Brunrötan ledde även till hungersnöd i Sverige under 1840-talet men problemen här gick inte att jämföra med dem på Irland.